header

 

Historia om Ludvika Motorsällskap

Några år efter andra världskrigets slut började tävlingsinstinkterna vakna hos Ludvikas motorintresserade. Efter ett tag insåg man att verksamheten borde ske under organiserade former. Och efter ett flertal upptakts möten kom en annons ut i Ludvika Tidning och Dala-Demokraten den 15 februari 1951.

Härmed inbjudes alla
MOTOR-INTRESSERADE
Till möte i och för bildande av

MOTORKLUBB I LUDVIKA

Fredagen den 16 febr. kl 19.30
på ASEA-skolan.
Föredrag och redogörelse av
distriktets ordförande Gunnar Falk, Falun.
Smalfilmsförevisning. 

Detta möte ledde till bildandet av Ludvika Motorsällskap och 70 medlemmar skrevs in. Föreningens förste ordförande blev dåvarande verkstadschefen vid ASEA Ludvikaverken Olof Larsson. Klubben anslöts till Sveriges Motorfederation som på den tiden hade hand om både bil och motorcykelsporten.

Bland de första aktiviteterna märktes isracing för motorcyklar. Tävlingarna kördes på Marnästjärn men också på gamla idrottsplatsen. Behovet av en åretruntbana växte sig allt starkare och under åren 1952-53 kom motocrossbanan på Ickorrbotten till genom enorma insatser av medlemmarna samt olika företag. Detta resulterade i att redan 1954 blev Ludvika MS lag "Spindlarna" DM mästare i motocross.

Spindlarna

Stående Fr. v: Lars Ekberg, Kjell Ring och Hans Axelsson Knästående fr. v: Harry Jagborn och Gösta Hansson

Crossbanan försvann under årens lopp och numer syns nästan inga spår efter den aktivitet som rådde då.

För den nystartade klubben var ekonomin ett stort problem. Det behövdes ett publik arrangemang av rejält format. Därför föddes tidigt tanken på en hastighets tävling för bilar, vilken skulle ge klubben den PR och inkomster den behövde.
Men var skulle man vara. Landbana var inte att tänka på så då fick det bli en vintertävling på sjöis.
Sjön Haggen tyckte man var lämplig för det fanns tillfarter och parkerings utrymmen och dessutom var sjön inte så djup. Det fanns möjligheter att, i händelse av svag is, förlägga depåer o.d. till "grundare vatten".
För nog ställde isen till bekymmer alltid. Ofta kom det snö i stora mängder innan isen hunnit bli bärig. Då fick man ta ut plogbilar på isen för att få tillstånd en öppning som kunde frysa vidare. Det finns t.o.m. i gamla tävlingshandlingar en kallelse till sjön Haggen, med ärende: Skottning av banan!
Det finns flera ex. på vad som kan hända t.ex. när någon hade borrat ett hål i depån och vattnet började stiga men det löste sig genom att man borrade flera hål mitt ute på sjön så man fick upp vattnet där istället.

För tävlingar blev det. 1955 gick första arrangemanget av stapeln. Efter några års flitigt tävlande tilldelades klubben sitt första SM arrangemang. Haggenloppet den 9 februari 1958. På start linjen fanns förare som Erik Carlsson "på taket", Carl Magnus Skog och Rolf Mellde alla körande Saab. Erik tog hem segern.
Samma år fick vi även vår förste Svenska Mästare på isbana. Med sin Ferrari tog Olle Persson hem klassen för sportvagnar upp till 2 liter. 1960 tog Hans "Hushen" Hansson hem Mästerskapet i Volvo-klassen efter en serie bejublade åkningar. Året därpå tog Kjell Persson hem klassen upp till 850 cc i en trimmad Saab 2-takt en s.k. "djungeltrumma".

Efter 6 års tävlingar på Haggens is flyttades Haggenloppet till Väsman främst för att få mer publik. För nu hördes motor vrålen in över stadens centrum.
En billigare variant av isracingen dök också upp. Det gick ut på att man kunde köra med sin vanliga bruksbil på sandade isbanor. Man vattnade och sandade och när sanden frusit fast gav den mycket bra fäste till en början men sen när den slitits lös vart det värre. Tävlingen "Sandsvängen" pågick under åren 1920-64.
Haggenloppet hade SM status åren 1958, 59, 61, 62, 63, 64 och 65.

1963 startades även en försöksverksamhet i karting inspirerat av inflyttade stockholmaren Rolf Skoghag, vilken detta år erövrat ett svenskt Mästerskap i sporten.
Den 25 oktober 1964 anordnades första go-kart tävlingen. Den kördes på Ludvika stads förråds gård i Lyviken, det enda område som var asfalterat och någorlunda användbart.
Oturen ville tyvärr att det skulle snöa på tävlingsdagen, så det vart till och ploga och sen fattade man beslutet att salta banan. Saltvatten har ingen motor mått bra av. Dom går dåligt och allting rostar fruktansvärt.
Bland missnöjda åkare fanns så prominenta personer som Örebro föraren Ronnie Peterson.

Klubben kom emellertid tillbaks med 2 tävlingar under 1965. Samma år tog Rolf Skohag ytterligare ett SM tecken denna gång i Ludvikas färger. P.g.a. ban svårigheterna avstannade verksamheten.
I början av klubbens framfarter arrangerades orienteringstävlingar för både mc och bil tillsammans. Motorcyklarna hade givetvis lättare att ta sig fram på dåliga vägar men i gengäld måste föraren själv hålla reda på både karta, tider och tidkort. På den här tiden var man inte så noga med tillstånd och licenser. Den som hade karta tid och lust fick vara tävlingsledare. Och det hände ibland att en bonde stoppade trafiken tills han fått en försäkran om att vägen skulle återställas.

Klubben anordnade även en riktig bilorienteringstävling som hette "Ludvika-Rushen". När den efter c:a 10 år inriktades med på tillförlitlighetstävling blev det istället "Bergslagsnatta" ett delarrangemang mellan motorklubbarna i Ludvika, Kopparberg, Hällefors, Lindesberg och Nora. "Bergslagsnatta" ingick även i DM åren 1965-66. 1963 vann LMS serien dubbelt genom Raine Lindström/Ragnar Larsson och Bernt-Ove Hellkvist/Bengt Busk. Lag segern gick även den till LMS. 1965 vann LMS än en gång genom Bengt Busk/Björn Cederberg.

Stock-car har även det haft en period i klubbens liv. Det gick ut på att man fick poäng för alla krockar man lyckades åstadkomma. Kunde man knuffa bilarna av banan gav det extra poäng. För att ha någon chans behövde man klä in bilarna med balkar. Lite hårdare än dagens folkrace och rallycross. Även här var en av klubbens stora Hans "Hushen" Hansson.

1964 arrangerades den första tillförlitlighets tävlingen "Ludvika Rushen". Det vart inte direkt någon succé med endast 24 deltagare. Men genom många års idogt arbete och ständiga förbättringar lyckades LMS-arna övertyga resten av landet att vi minsann kunde arrangera tävlingar på landet också. Så 1970 fick "Ludvika Rushen" SM status. Även några år senare 1974 fick "Ludvika Rushen" återigen SM status fast nu hette det mini rally.
Ursprungligen var rallyn en historia på c:a 3-500 mil där tröttheten var det stora problemet. Antalet SS mil var för den skull inte så många men satte man transporttiderna snävt blev det SS hela vägen. Så det var ingen barnlek på den tiden. En verklig entusiast bland sällskapets förare var Olle Persson den ende i klubben som kört samtliga Midnattsolsrallyn från starten 1950-64.

Olle Person

Olle Person med sin andre förare Ivar Jonsson

LMS stod även för den första utländska segern med ett hel svenskt ekipage. Denna seger togs av Kjell Persson sommaren 1956 då han fått låna en fabriksbil och åkte det tyska Wiesbadenrallyt.
Även Hans "Hushen" Hansson har kört en del rallyn där ibland några Monte Carlo rallyn för Volvos fabrikslag.

En annan stor profil inom rally är Arne Allansson "Allan sladd" som under några år hörde till BMWs fabrikslag.
Han har även kört en hel del utländska rallyn.

1968 startade Bergslagsrallyt ett samarbete mellan LMS, Kopparberg, Nora och Hällefors. Detta rally har vid ett flertal tillfällen haft SM status och även EM status en gång.